Mombello, 2018
Galleri Rehab-Shop, Göteborg
.Vilka spår och minnen bär en byggnad, en sten eller ett filmnegativ på? I “Mombello” är denna fråga central. Är det möjligt att utläsa ett språk bland de ruiner som en gång utgjorde mentalsjukhuset Mombello, och som tidigare varit Napoleon Bonapartes sommarresidens? Vad säger oss denna övergivna plats om Europas historia och samtid? Vilka berättelser ligger där utspridda bland glassplitter och gamla sjukhusinteriörer? I dikten ”Della del mur” fångar den Milanesiska poeten Dellio Tessa de irrande, rastlösa tankar som mentalsjukhuset frambringar i honom. Dikten utgör en viktig byggsten i den väv som bildar “Mombello”.
Utställningens nav utgörs av en video där bilder från Mombello blandas med klipp från Nettelstads morfars privata superåtta filmer. Genom att väva samman motiv mimetiskt och associativt kopplas den privata och den kollektiva historiens olika narrativ samman i en meditativ, hypnotisk ström. Det suggestiva förstärks ytterligare av Marja Knapes repetitiva ljudspår, på samma gång hotfullt och sövande.
Här finns också en serie abstrakta teckningar i blyerts, där Nettelstad undersöker det intuitiva och tillfälliga. Handens pennföring är lätt och tycks nyss ha lämnat pappret, själva rörelsen, akten att dra pennan över pappret är på ett påtagligt sätt närvarande i teckningarna. Tillsammans bildar de en slags karta som just verkar formeras eller är på väg att upplösas. Här finns ytterligare två teckningar, vilka avbildar en hand som håller en ögonprotes mellan tummen och pekfingret, på ett symboliskt plan omkastas därmed sinnenas hierarki: synen underordnas till fördel för handens taktila sinnesintryck. Teckningen dubbleras i en positiv och en negativ variant för att ytterligare understryka denna förskjutning. Den sista delen av utställningen utgörs av en skulptur i gips. Skulpturen föreställer en våg, likt en avgjutning, och accentuerar ytterligare den känsla av någonting flyktigt, skört och svårfångat som präglar “Mombello” som helhet: ett fryst ögonblick.
.What kind of traces and memories does a building, a stone or a film negative carry? This is a central question in the installation ”Mombello”. Is it possible to trace a language among the ruins that once formed the mental asylum Mombello, once the summer residency of Napoleon Bonaparte? What can this abandoned area tell us about Europa’s past and present? What stories lies scattered among the glass shards and old hospital interiors? In the poem ”Della del mur” the Milanese poet Dellio Tessa captures the erratic, restless thoughts, which the asylum triggers in him. This poem constitutes an important part of the weave which forms ”Mombello”.
The installation revolves around a video in which images of Mombello is mixed with film stills from Nettelstads grandfather’s private super eight movies. By weaving together motifs mimetically and intuitionally, the private and collective levels of historic narratives are interwoven in a meditative and hypnotic flow. This suggestive quality is further enhanced through Marja Knapes repetitive soundtrack, at the same time threatening and soothing.
Also included is a series of abstract drawings in graphite, here Nettelstad explores the intuitive and ephemeral. The pen strokes are light and seems to just been finished, the movement itself, the act of stroking the pen over the paper is evidently present in these drawings. Together they form a map over the process of forming and dissolving. In addition there is two lager drawings, depicting a hand holding a prosthetic eye between its thumb and index finger, thereby symbolically shifting the hierarchy of the senses: the gaze is here subjected in favour of the hands tactile perception. The drawing is doubled in a negative and a positive version to further underline this dislocation. The installations final part consists of a sculpture in plaster depicting a wave, it further accentuates the feeling of something fleeting, delicate and elusive which characterizes ”Mombello” as a whole; a frozen moment.
Text by Anton Göransson
Essay written for the installation Mombello by Rita Nettelstad. Displayed both as text and recording together with an audio track of Dellio Tessas poem “De la del mur” read in italian by Gianluca Grasselli.
( scroll down for english)
.Jag tar bussen från Milano till Limbiate, norr om staden. Framme i centrum stannar jag en äldre dam och frågar om hon känner till ett ödelagt mentalsjukhus. ”Manicomo Mombello”, hon pekar mot en väg på andra sidan leden med ekar på vardera sida. Vinden blåser hennes hår i ansiktet och ekarnas grenar pendlar i vinden. Hon säger att jag kommer till ingången om jag följer vägen uppåt. Husen var först sommarbostäder till Kejsare Napolion. Regionen Lombardiet tog över driften av byggnaderna under sent 1800-tal och omvandlade dem till mentalsjukhus. Sedan skola. Mombello rymde 3 000 patienter.
Underlaget är av grusad lera. Det knastrar. Sulorna sjunker ner i det fuktiga underlaget och lämnar avtryck som snabbt tynar bort i regnet. På varje sida två huskroppar med varningsskyltar ”vietato entrare”. Fasaderna är enkla i bleknad pastell och fönstren är välvda med växtliga detaljer och ornament. Inne i husen står sängar staplade. Journaler och skolmaterial ligger utspridda på det skitiga golvet. Arkitekturens insida skulle berika, undrar om den gjorde det för dig Delio Tessa? Antifascisten som blev deprimerad under första världskriget. Du åker runt Milano på spårvagn, i kravatt och cylinderhatt. Du samlar spår och enkla rytmer, ord och språk du inte känner till. När du blir intagen så har kinderna sjunkit in, kravattens veck är synbart smutsiga och i dina fickor: en vass benporslinsbit och två utdragna sidor, ”Yrsel II”. Vad kvittrade fåglarna om? Blåmesen flög in i min ruta förra sommaren och genom elden hos grannen. Den var alldeles sotig och förvirrad när jag plockade upp den i handen. Tonerna från blåmesarna i den lilla trädgården i mentalsjukhusets mitt skorrar i kameramikrofonen. Jag hör den tvåtoniga sången i din dikt ”De la del mur”, den du skrev innanför Mobellos två meter höga mur.
Drar fingrar längs de fuktiga stängerna i grinden och känner stålets flagor mot huden, minns morfars superåtta filmer från 40-talet på brodern, han som dök ner för sista gången i Piteälvs kalla vatten, kylan öppnade hjärtats kapillär. Var det då du började filma fåglarna? Eller var det när din frus hosta blev akut och vilohemmet i tallskogen nu var rimligt.
.I’m taking the bus from Milan to Limbiate, north of the city. When arriving at the city centre, I stop an elderly woman to ask her if she knows about an abandoned mental asylum. ”Manicomo Mombello”, she points toward a road on the other side of the highway aligned with oak trees. The wind blows her hair in her face as the branches of the oak trees sway in the wind. She tells me that I will reach the entrance to the asylum if I follow the road upwards. The buildings were first used as Emperor Napoleon’s summer residence. The municipality of Lombardy took over the care for the houses during the late 19th century, re-purposing it as a mental asylum, and later a school. Mombello housed 3000 patients.
The ground is made up of gravelled mud. It makes a creaking noise. My soles sink down in the moist ground, leaving marks that quickly fade in the rain. On each side there are two buildings with warning signs “vietato entrare”. The facades are plain in faded pastels and the windows are arched with branches and ornaments. Inside the houses the beds are stacked. Journals and school materials are spread out across the dirty floor. The inside of the architecture was meant to enrich. I wonder if that was the case for you, Dellio Tessa? The antifascist who became depressed during the First World War. You are traveling around Milan by tram, dressed in cravat and a top hat, gathering traces and simple rhythms, words and languages yet unknown to you. When incarcerated your cheeks are sunken in, the folds of your cravat are visibly smudged and in your pockets: a sharp piece of bone china and two ripped out pages, “Delirium II”. What were the birds chirping about? The blue tit flew right into my window last summer and through the fire at my neighbour’s. It was all confused and covered in soot when I picked it up in my hand. The sound of the blue tits in the small garden in the centre of the mental asylum distort the camera’s sound recording. I hear the two-tone song in your poem “De la del mur”, the one you wrote inside the walls of Mombello.
Stroking my fingers across the damp bars of the gate, feeling the steel flaking off against my skin, remembering grandpa’s super-eight films from the forties of his brother, who dived into the river of Piteå’s cold water one final time, the cold opening up the hearts capillaries. Was that when you started to film the birds? Or was it when your wife’s cough became so acute that the sanatorium amidst the pine trees had finally become imaginable?